Idag var jag med knattarna på Ikea, igen, ja, jag vet...
Även denna gång stod det en man utanför och sålde Aluma (tidning för hemlösa).
Jag lade märke till att han höll ett nytt nummer av tidningen och stannade till när han ropade ut, "Aluuummaaaa".
Frågade hur ofta de egentligen kommer ut i och med att jag var här förra veckan och köpte då ett annat nummer.
Jovisst, det var ett nytt för denna månad. Okej, vilket fall som helst så köpte jag det nya numret.
Mannen som sålde tidningen såg ganska sliten ut i ansiktet och jag kunde känna hans låga självkänsla. Han ville inte riktigt möta blicken. Jag tycker att det är ett jättebra sätt för de hemlösa att ta sig tillbaks in i samhället genom att sälja tidningar.
Det är min andra gång jag har köpt tidningen och förstår inte varför jag inte har gjort det tidigare, genom alla år som den har funnits. Jag tror helt enkelt att jag har varit rädd. Rädd för att möta deras blickar, rädd för att känna mig själv osäker och min misstrohet att de kanske ändå lägger pengar på missbruket.
Med tidningen i vagnen traskade vi mot bilen och när jag lastade in varorna så fick jag så stark känsla att gå och ge honom min sista hundralapp som jag hade i plånboken. Tusen tankar stred emot varandra medan jag la varorna i bagaget.
Nä, tänkte jag, sen kommer jag sitta hemma och ångra mig att jag inte lyssnade på mig själv. Jag bad en tyst bön att han skulle använda pengarna väl, stängde bilen och gick tillbaks till Ikeas éntre. Jag sträckte fram hundralappen till honom och sa att jag tycker att han gör ett jättebra jobb, att tidningen är bra och ber att han ska använda pengarna väl. Han sträckte fram handen mot mig tre gånger, förstod inte riktigt att pengarna var till honom, som om han inte vågade tro det.
Sen ha han att han inte vet hur han ska uttrycka sin tacksamhet och vad han ska säga. Han tittade mig i ögonen och när jag vände bort huvudet för att återvända tilll bilen kunde jag inte hålla tillbaks tårar. Han mötte min blick och någonting hände, som ett hopp som föddes i honom att någon hade uppmärksammat honom. En hundralapp förändrar inte mitt liv, men den kan påverka någon annans, en ynka hundralapp! Jag blev helt överrumplad vilken glädje det är att ge och att en blick kan ge mer tillbaks än ord kan uttrycka!
Köp nu alltid Aluma framöver, passera inte bara förbi försäljarna, lova mig det!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Var det DET jag gjorde? :O))
Ja, magiskt var det allafall!
Det kändes säkert bra att ge mannen pengar, och han hade nog användning för dem också.
Tänk om det vore du (eller jag) som stod och sålde en tidning för hemlösa. Precis utanför varuhuset som är till för barnfamiljer och där man som hemlös knappast är välkommen. Tänk vilken lång väg att gå och hur mycket stolthet att svälja på vägen mot den plats där man får smulor av dem som har "allt". Och kanske få en välmenande kommentar om hur smulorna eventuellt ska förvaltas. Vilken tur att man inte är hemlös.
hamna här i natten av läslust och nu fäller jag några tårar för du skrev om något jag tänkt och grubblat så mycket över. Tror jag får skriva lite själv nu.
...och ju jag köper aluma..
hej
Och, om han nu använda pengarna till sitt missbruk? So what. I vilket fall var han nog i större behov av dem än du.
Att det över huvud taget ska behöva finnas hemlösa i ett land med så god ekonomi som Sverige har är en stor skam.
Under studenttiden hade jag en rätt kul tradition. På väg hem från krogen köpte jag alltid två stora pommes på sibylla. En åt mig och en åt en kille som alltid satt i samma gathörn.
Skicka en kommentar