Vaknade otroligt nog utvilad, trots att vi la oss sent efter att ha tittat på "Hitler" igår kväll. Log och degade i sängen och funderade över när Daniel ska komma och banka på mig.
Kl 7
Daniel gör wakie-wakie mamma och kryper ner bredvid mig. Fem minuter senare hör jag Alexanders mantra-rop; mamma, mamma, mamma, högt och ljudligt. Han talar inte än, annat än små ord och mamma är såklart ett favoritord.
Kl 7.10
Jag och Daniel masar oss ur sängen. Byter blöja på Alex, går ner till köket och sätter igång med bullbakandet!! Vansinniga människa! Vem bakar bullar kl 7 på morgonen en söndagmorgon om man inte är en bagare?? Jo, jag! Har skrivit upp mig på listan att bidra med bakandet till kyrkfikat. Och VEM vill äta torra bullar som smakar som ströbröd? Näää, dagsfärskt ska det vara såklart!
Vilket liv det var vid bakningen! Killarna tränges, skrek och gjorde allt för att hjälpa till och jag ifrågasatte verkligen vad jag hade gett mig in i!? Efter några frustrerande utfall så blev första plåten färdiggräddad efter halv tio. Då uppstod fas två i frustrerade känslor. Nu var det fight om vem som skulle äta mest bullar! Pärlsocker överallt på golvet, bordet, kläderna och bullarna fortfarande rykande färska. Barn förstår inte det där med VARFÖR man inte ska äta helt nygräddade bullar, utan tyckte bara att mamma var snål!
På väg till kyrkisen funderade jag och började bli smått nervös över hur träffen skulle arta sig med flickan som jag ska vara mentor för. Vår första träff skulle ske idag, start på Mentorskapet..pirr pirr...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar