Barnen - Telefonterrorister

Idag var det dags att förverkliga daten med Lena-"med-de-snygga-bena"! Vi har pratat ofta om att träffas och alltid tycks det vara något som kommer ivägen. Idag åt vi frukostbuffé på mys-pys stället Element. Jag har tänkt på det under dagen hur lätt man kommer ifrån sina möten och umgänget med vänner när man får barn. Många kan uppfatta det som en dålig ursäkt för att man inte vill träffas, men det är långt ifrån sanningen. Ibland önskar jag så innerligt att folk skulle höra av sig mer till mig. Jag har inte alltid tiden och möjligheten att ringa med två springand, skrickande barn. Det finns ett fenomen bland barnen, det heter "mamma-får-inte-prata-med-någon-annan-än-oss". Jag kan för mitt liv inte fatta att ungarna blir som besatta när man ska prata i telefon!! Då plötsligt ska de ha äpplen, glassar, hjälp vid toalettbesök och undrar med stora ögon vem det är som ringer och när man ska sluta prata! Ofta slutar samtalen med repliker som " -Jag hör ingenting!, -Men jag hör dig utmärkt, säger rösten i luren, och dina barn också, hur många har du egentligen?" Eller, "-Nä, nu måste jag sluta innan jag blir mer döv än vad jag redan är!" Så lägger man på luren, uppjagad, stressad och frustrerad över att inte kunna tala med vuxna människor. I samma ögonblick tystnar barnen och vill att man ska sätta sig bredvid de och täcka de med filten och titta på Bolibumpa. Som om ingenting hade hänt. När mitt hjärta slutligen lugnar ner sig så finns det inget bättre ställe jag skulle vilja vara på än mitt i soffan bland mina små älskade troll! Tack och lov att man kan alltid ringa tillbaks till folk och förhoppningsvis så förstår de!