Snart är det dags att lägga killarna för natten. Bolibumpa slutar snart och då är det dags att tvätta de, klä de i pyjamas, borsta tänderna och sjunga en sång. Nu kom gulleplutten Alex med sin snoriga näsa hit och spanar vad han kan dra i. Idag var det högljutt vid middagslagningen - som om det aldrig har hänt förr! Killarna ramlade, slogs och skrek om vart annat. Trodde att mina öron skulle sprängas! Jag kan verkligen inte förstå hur förskolepersonalen kan stå ut med med barnaskrik dag ut och dag in. Antar att de har bättre tålamod än jag allafall.
Konstigt nog är jag alltid som tröttast på onsdagar, då vill jag bara krypa under täcket med en god bok vid åtta tiden. Kan tyvärr inte tillåta mig det idag, i och med att jag har två inlämningsuppgifter till på fredag som jag inte ens har börjat helhjärtat på. Stöön, stöön, men det är bara att bita ihop och do what I've got to do... Det finns inga genvägar. Blir smått avundsjuk ibland på alla "singla-studenter" dvs. studenter utan barn, som har all tid i världen att utföra sina läxor och pluggande när de vill. Jag måste ständigt trixa med tiden och vara effektiv för att få något gjort. Men alla studenter har inte de två underbara änglarna och min älskade man, som jag har i mitt liv. Trots stress, förvirring, frustration, tjafs, så skulle jag aldrig vilja byta min tillvaro mot någon annans. Gräset är aldrig grönare på andra sidan, det är bara en falsk illusion, vad alla än säger!
