Det kändes som det tog evigheter innan barnen började komma och leta efter sina/våra nummer. På avstånd såg jag en flicka som lämnade en ljuvlig gul rosbukett till sin mentor! Så rörd jag blev! Nämen, nu ska du inte börja böla...men många torkade en tår efter den synen. Wow, snacka om kärlek till medmänniskor!
Det återstod allt färre mentorer kvar och jag började frysa.
Och plötsligt uppenbarar sig denna ljuvliga flicka med mitt nummer! Jag föll för henne direkt! Hon hade ett så otroligt vänligt ansikte och fint leende så jag ville bara krama om henne. I hennes närvaro var även hennes storebror, två år äldre, och hennes mamma. Vi gick en liten tipsrunda på tolv frågor för att lära känna varandra. Jag kände mig avslappnad i hennes närvaro. Fick ändå en tankeställare om hon kanske upplevde att jag talade barnsligt till henne.
Hjälp, jag har ju ingen erfarenhet av tonåringar, förutom att själv har varit en, typ för hundra dekader sedan i tiden! Mina småttingar talar jag ju inte direkt vuxenspråk med...Men allt gick jättebra, hon verkade tycka om mig och log mycket trots sin gulliga blyghet.
Vi avslutade mötet genom att boka ny träff på torsdag hemma hos Beatrice.
Efter att vi skiljdes åt blev jag rörd och kände en enorm glädje och tacksamhet över att ha fått träffa denna tjej.
Innan vi skiljdes åt kom jag på att ta en bild på Beatrice för att visa den för er. Håll tummarna!
2 kommentarer:
Vad fint! Jag blir också rörd, ju! Kram!
Beatrice är världens gullunge, sånt drömflicka som man drömmer om. Men jag har ju mina pojkar och jag är lika lycklig för det!
Skicka en kommentar