i huset är påtaglig. Så underbart skönt att inte höra skrik och bråk. Samtidigt känns det som mina egna tankar gör sig allt mer hörda. De ekar inne i huvudet och ger mig smått ångest. Sista tiden med killarna är otroligt påfrestande. De kivas hela tiden, slåss, bråkar, leker, skrattar och busar, så som barn gör helt enkelt, eller rättare sagt syskon gör. Jag är dock jämt så himla trött och orkar inte lyssna. Orkar inte gå mellan konflikterna var femte minut, orkar inte lyfta mig när jag väl har satt mig ner, för att jag känner mig stor som en elefant och har alltid ont någonstans.
Läggningen av barnen har börjat bli en stooor utmaning. Från att ha somnat omgående tar det nu upp till två timmar att lägga de. Mitt tålamod existerar knappt och ju mer irriterad jag blir desto roligare verkar killarna ha det.
Idag var jag så utmattad på kvällen så jag försökte tala om för Daniel vid läggningen och be om ursäkt varför mamma är så trött och gapig jämt. Han verkade förstå mig och jag kunde inte hålla tårarna tillbaks. Man älskar sina barn och får ångest över att inte vara en god förälder. Jag tror att mina hormoner har stor bidragande del i det hela, för så här kort stubin har jag aldrig förr haft i livet och varit så extremt känslig för tjafs, barnaskrik och konflikter.
Bebisen, nu får du allt komma ut, mamma vill bli normal och inte känna sig som en förpestad elefant mot dina syskon!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Åh, men det är ju inte alltid så lätt gumman men jag tycker du är jätte duktig. Å du är en god förälder, det är ganska så omöjligt att vara på toppen humör hela tiden å de viktigaste är ju att du är medveten om att har en kortare stubin nu och kan kanske göra nått åt det?! Du är en JÄTTE bra mamma, titta så fina barn du har och snart kommer ett till litet mirakel. Håll ut de kommer gå över å snart blir stubinen flera meter lång ska du se ;) puss
Skicka en kommentar